rakkastaa

241110.  nu ska jag berätta vad jag menade med det i förra inlägget och rubriken. läs om ni orkar, det kan vara ett bra råd för er alla. som behöver inse va livet kan ge..

okej. allt började med att jag år 2005 flyttade från min älskade hemstad. jag skulle precis börja femman. och vi flyttade till en liten håla. varför? jo, jobb-byte..
 jag hade haft ett underbart liv, så underbart någon nånsin kan föreställa sig.. nu när jag tänker tillbaka iallafall.
men om jag ska tänka på det som jag tänkte på det då. då var det inte det bästa. då önskade jag mig massor med saker, -  som att vara lika söt som den där korta tjejen,  som att få den där killen att se mig och som att våga vara mig själv även inne i klassrummet och inte bara ute på rasterna med min bästa vän. jag minns att jag hade gjort vad som helts för att bl kortare.. jag var längst av alla. och det var ett helvete, det förstörde näst intill min barndom, tyckte jag då.. fyfan. det var so totally awful.
 i alla fall, som jag sa var det ändå det bästa nånsin någonsin kunnat ha, mitt liv. jag var så lycklig för jag hade mina vänner så nära mig, inom räckhåll. jag kunde ta på den, dem var så konkreta och verkliga. och jag fattae inte då hur mycket det egentligen betydde för mig.. för när mina föräldrar frågade om det var okej att flytta nästan skrek jag av lycka och nyfikenhet! jag hade aldrig varit med om det och guud det verkade så kul att få packa ner alla grejer i lådor och att få ett nytt rum. men direkt när vi skulle åka, och jag kände hr mina vänner, mina älskade bästa underbara otroliga vänner försvann längre och längre bort ångrade jag vartenda ord som flugit ur min mun den där natten jag sa ja till flytten. tårarna strömmade nerför mina kinder .. vad hade jag gjort?

 väl i mitt nya hem började jag i skolan. det var helt okej, alla var snälla. men jag saknade mitt gamla liv så otroligt mycket. jag isolerade mig själv inuti mn kropp och släppte inte ut någonting, istället var jag ett skal och en annan person. inte ens i mitt gamla jag var jag modig och den där tjejen som pratade mest, tänk då hur jag blev nu.. och jag ville, ville såå gärna vara cool. men jag isolerade mig. skaffade knappt någa vänner.. olikt min syster som hade massor. det var nog lättare för henne som var yngre och inte hade fattat att andra människor kunde snacka skit bakom ens rygg om man för ovanlig och konstig..
 jag tappade vikt, spände axlarna och grät varje kväll inombords. skolskäterskan kallade in mig flera gånger per månad och checkade vikten, men jag brydde mig inte. jag fattade inte.
 jag hade mina gamla vänner kvar, i datorn eller i mobilen fanns dem. vi höll kontakten, utan det hade jag nog gått under kan jag tro. tack och lov att jag fann dem och speciellt en innan jag flyttade.

 sedan gick tiden i full fart, jag var på loven och hälsade på mitt kära förflutna. men det var inte alls samma sak som att vara där på heltid.
 jag började sjuan i en ny skola. och jag hade lovat mamma, lovat henne på hedersord att räcka upp handen, att prata och att våga.. göra som jag vill och att vara mig själv. att hitta vänner. men hur skulle jag kunna det när jag inte ens ville ha andra vänner? jag ville bara tillbaka.
 men så träffade jag en tjej, och hon var en sådan där som var cool, populär och som alla (trodde jag då) älskade. som alla visste vem det var och som alla avgudade - verkade det som.
jag var rädd för henne, hon var så mycket allt det där jag alltid velat vara. men vi blev vänner, bättre och bättre.
vi kan kalla henne A. tillslut tillbringade A och jag varenda sekund i skolan tsm och snart en stor del av får fritid.. folk började se att jag fanns, att jag levde och att jag inte var så där ful som de kanske trott, jag var faktist söt, -blond med ett runt ansikte, blå-gröna ögon och alltid ett leende på läpparna (falsk leende) men vem såg det? ingen.
 
8an kom, och jag var en av de där coola. men jag passade inte in, fortfarande var jag blyg när jag träffade A:s andra vänner som var äldre. och jag var fortfarande den där som hängde efter henne..  men det förstod jag inte då.
jag fick faktist andra vänner, vänner som var roliga och som jag hade kul med på riktigt.jag minns en speciellt, hon och jag var så lika och med henne var jag  mig själv , även fast hon också var en av dem där "coola".
 jag passade in med henne.
men så kom den dagen som alltid kommer.. tjejer bråkar. det var inte jag som bråkade. det var A och den andra vännen jag var så lik som bråkade. bråkade och bråkade, och de gillade inte varann. och jag var tvungen att välja..   & gissa vilken jag valde? - hon som jag blivit en cool tjej med, hon som jag börjat våga prata med andra med och hon som mamma tyckte var bra eftersom jag nu pratade? eller hon som jag passade in med och som jag gillade mest innerst inne? suck, ni kan nog gissa själva att jag valde fel..
 jag och min A spenderade all tid med varann, men jag var aldrig mig själv helt, jag trivdes aldrig riktigt. jag vågade inte säga saker till henne. saker som vilka killar jag tyckte var snygga och saker som att jag hade köpt en ny BH.  hon var så , hur ska man säga, självsäker på vad hon tyckte var rätt snyggt och fint. hon var van med killar osså, hon hade pojkvän. och det var inte hennes första.. själv hade jag knappt kramat en. jag blev osäker.. och stod oftast i bakrunden när vi pratade med killar. hon visste ju allt , o ja visste inget..
 jag följde med henne på fester, vi drack och jag blev full för första gången. det var kul. men varför, jag var bara 14 år. 
 på alla de fester vi gick på kände jag mig aldrig hemme, jag kan komma ihåg att en var rolig.. allt beror på vilka det är man umgås med!
 det var också en kille som jag strula med, min första kyss.. och jag slösade bort den på någon jag inte ens gillade.. som jag knappt kände. i en hall , på en fest där alla va fulla. oj, romantiskt menar jag. och allt bara för att anses vara cool..

 men så i andra terninen av 8an kom en till in i bilden. en tjej som jag och min A började vara med. vi kan kalla henne B. i början "gillade" vi inte B, fråga mig inte varför. jag höll med om allt som vanligt med A. med tiden blev de två tajtare.. och jag blev utanför.. folk såg detta och frågade varför de gjorde på detta sätt och sa att jag fick vara med dem istället. men nej.. jag vågade inte lämna A. så idiotiskt av mig. jag blev mer och mer ledsen.
 min lärare frågade hur jag mådde tillslut, och jag berättade att jag var utanför och att jag inte hade någon riktig vän.. hon sa att hon förstod. & hon fixade tid hos kuratorn. och jag gick dit, vi pratade om kompisar. om folk som fick andra på sin sida med mera, folk som A.. jag började förstå.. började tänka till.
 sommaren kom, jag åkte utomlands halva sommarn, det var det bästa jag gjort på länge. jag åkte med min bästa vän från min hemstad. som jag fortfarande hade kontakt med, på sms, msn och genom telefon. men även på lov och vissa helger. de bästa tiderna i mitt liv. jag träffade massor med nya människor som gillade mig för den jag var. och jag förstod att livet är så mycket mer än det i skolan. det kommer ett liv efteråt, och man skall inte bry sig om idioter som man inte vill lägga tid på, LEV LIVET.

9an började,  A & B hade inte snackat på hela sommarn. och ja hade inte snackat med dem.. jo bara med A en liten aning. 
direkt snackade skit om B, varför ? nu när jag tänker efter var allt hon sa saker hon själv var. alla vuxna säger ju att skitsnack endast är avundsjuka m.m OCH DET ÄR DET. så töntigt. jag bestämde mig för att inte hålla med längre. men små steg blev jag självständigare. jag och B började prata mer, och jag pratade med andra mer. men endå var jag tsm med A.
men så kom en underbar tidpunkt i mitt liv!! i sluten av höstterminen i 9an ( just nu ) åkte A på utlandsresa under skoltid. jag och B tillbringade alla raster, håltimmar ensamma tillsammans utan A s jobbiga kommentarer. vi började snacka om allt, om A och om vad vi egentligen tyckte om henne. vi båda tyckte att hon var en idiotiskt, ful, äcklig rövslickande tönt som klängde på alla killar hon såg. hon trodde sig så mycket, och hon var inte ens rolig. bara ännu en som trodde att livet handlade om sex, alkohol och status.
  och så insåg jag, över en enda dag och natt. att allt jag någonsin velat varit inom räckhålll för mig hela tiden, B var den kompisen jag behövde. som jag alltid letat efter. och det fanns massor av dem , men jag hade blundat.. inte sett mig omkring. när A kom tbx var jag kall mot henne, orkade inte med henne mer.. och jag och B var tajtare än någonsin.
 nu har jag och A glidit isär mer, och gissa vad?! im lovin it.

så mitt råd till alla er som orkade läsa. se er omkring, livet är så mycket mer än ni tror. det finns hopp om ni känner er nere, efter regn kommer solsken. men ibland tar det tid att förstå. livet är som en frågesport, svarar man fel får man inga poäng. men nästa gång kanske man tänker till annan man svarar.
 under all denna tid hade jag min mamma. jag berättade ALLT för henne och hon hjälpte mig igenom allt. puss på henne. älskar henne! hoppas alla ni pratar med era mammor / pappor. dem vet så mycket, dem har så mycket erfarenhet ni kanske inte tror!


våga smaka av livet!




xoxo okänd